IF Brommapojkarna bärgade en heroisk 2–0-seger mot Degerfors IF genom att helt enkelt springa tills lungorna vände sig ut och in.

Det sägs att fotboll handlar om taktik, trianglar och tiki-taka. Men på Grimsta handlade det om ren, ouppfostrad tjurighet. BP-spelarna bestämde sig tidigt för att om inte tekniken satt, så skulle de i alla fall springa så mycket att Degerfors-spelarna drabbades av akut åksjuka.

Matchen började annars i moll. När lagets kreativa motor, Oliver Berg, tvingades kliva av skadad efter bara några minuter spred sig en kollektiv panik på läktaren. Men istället för att lägga sig ner och självdö, aktiverade BP-elvan sitt inre överlevnadsläge. De förvandlades från ett fotbollslag till ett gäng ilskna ettriga terriers som vägrade släppa bollen.

Degerfors kom till Stockholm med hög svansföring och storskytten Dijan Vukojevic i spetsen. BP:s backlinje tog sig an uppgiften med en entusiasm som bäst kan beskrivas som en blandning av en ettrig svärm getingar och en väldigt envis dörrförsäljare. Vukojevic blev så hårt uppvaktad att han förmodligen behövde titta under sängen när han kom hem för att säkerställa att en BP-back inte låg där och markerade honom.

I 80 minuter liknade matchen ett desperat stångande mot en betongvägg. Men skam den som ger sig. När BP väl fick chansen klev Mads Hansen fram till straffpunkten. Pressen var enorm, men Hansen rullade in 1–0 med samma dreglande kyla som en tonåring som tömmer föräldrarnas kylskåp mitt i natten.

Degerfors drabbades av panik och flyttade upp allt, inklusive bänken och materialförvaltaren. Det öppnade motorvägen för Anton Kurochkin. Han snappade upp bollen på egen planhalva, satte på turbon och sprang som om han stulit något värdefullt. Från herrans massa meter drog han till med ett skott som ställde Degerfors-keepern helt chanslös. 2–0, ridå, och tre poäng bärgade på ren, skär, vacker vilja.

Efteråt var Degerfors lagkapten Nahom Netabay så arg på domaren att han förmodligen velat införa videofotboll i korpen också. Men sanningen var enkel: BP:s kämpaglöd var helt enkelt för het för ”Degen” den här