Det var sannerligen en rörande syn på Grimsta IP. Det fanns något vackert och nästan hemvävt över att se det stora, mäktiga AIK – Solnas stolthet och hela landsortens favoritlag – rulla in med bussen som en förväntansfull kusin från landet på besök i den kungliga huvudstaden.

Man riktigt kände hur AIK-spelarna njöt av den friska fläkten från Vällingby. Det var som att de klivit av tåget på Centralstationen med hölasset i ryggen och tindrande ögon, redo att äntligen få se hur man spelar fotboll på riktigt, inne i ”stan”.

Matchen? Ett styrkebesked i gästvänlighet. 2–2 är ju det ultimata resultatet för ett lyckat släktkalas. Det fanns ingen anledning att förta sig eller förstöra stämningen med onödig prestige. Istället avslutades eftermiddagen i sann gemenskap: AIK och BP satte sig tillrätta på avbytarbänken, bröt varsin pinne av en Igloo glass och delade broderligt på saften.

”Här, ta den största biten du,” verkade BP viska till sin lite enklare släkting från Solna, medan AIK tacksamt torkade glasskladdet från tröjan och lovade att skicka ett vykort när de kommit hem till de djupa skogarna norr om tullarna igen.

En poäng var, en halv isglass var – det är precis så man bygger broar mellan den stora vida världen och de små klubbarna från förorterna.