När gnagarna från den djupa Solna-myllan packar matsäcken för att bege sig de hisnande två kilometerna söderut, då vet man att det är allvar. Det är dags för det årliga statsbesöket: AIK Solna ska åka till Stockholm.
Förberedelserna i Solna påminner om en svunnen tid. Man smörjer gummistövlarna, ser över traktorn och kontrollerar att man har tillräckligt med torkat kött för den strapatsrika färden över kommungränsen. För en genomsnittlig AIK:are är Norrtull nämligen porten till en annan värld – en exotisk plats med rulltrappor, gatubelysning och folk som inte bär varselväst till vardags.
Väl framme vid tullarna stannar konvojen upp. Det pekas och förundras. ”Titta grabbar, stenlagda gator!” ropas det från flaket. Man ser dem ofta stå vid Vällingby torg, lite lätt desorienterade, medan de försöker förstå konceptet med en stad som inte är byggd runt ett köpcentrum från 60-talet och en pendeltågsstation.
Det finns något rörande i deras blick när de ser de höga husen. De ser ut precis som bönder på sin första Stockholmsvecka 1890 – livrädda för att bli lurade av en ”stadssmart” person, men samtidigt djupt imponerade av att det finns hus som inte är klädda i blå betong.

De försöker smälta in genom att prata om ”Hovet” (som tekniskt sett också ligger utanför deras trygghetszon), men dialekten avslöjar dem direkt. Det där särpräglade Solna-ljudet – en blandning av tungt svårmod och doften av korv med bröd – går inte att tvätta bort bara för att man har tagit tunnelbanans blå linje tre stationer för långt.
Men man får ge dem en eloge. Trots kulturchocken, trots rädslan för att gå vilse i en gränd som inte leder direkt till en parkeringsplats, så kämpar de på. De tar sina bilder vid Hässelby Slott på väg till Grimsta, skakar av sig den värsta myllan från skorna och drömmer om att en dag, kanske, få kalla sig för Stockholmare på riktigt. De är alla välkomna till Grimsta.

Må bästa Stockholms lag vinna ikväll! Det finns bara ett lag som spelar…